Det finns nog inget som ger mig sämre mammasamvete än då jag är arg och otrevlig mot mina barn redan innan jag har öppnat ögonen på morgonen men tyvärr händer det rätt ofta... Jag har inte nåt tålamod på morgonen och jag skulle önska att jag kunde vara en av dom som vaknar med ett leende av att höra barnens röst, och som sedan i ett rosaskimrande moln myser en stund i sängen eller soffan, för att sedan avnjuta en lugn och stillsam frukost tillsammans.. Jag har upptäckt att det här med att läsa bloggar ofta bara spär på mitt dåliga samvete gentemot mina barn, för jag tycker bara att man överallt läser hur underbart alla tycker att allt är hela tiden och hur bra mat dom lagar och hur mycket dom leker med sina barn/ är ute/ motionerar osv...
Självklart tycker även jag att det är underbart att ha barn och självklart tycker jag att mina barn är det bästa som finns och jag vill inget hellre än att vara en bra mamma hela tiden. Så varför "misslyckas" jag då..? Jag spenderar ganska mycket tid med mina barn, var först mammaledig i tre år och hade båda hemma förutom sista "terminen" då Molly fick börja 15-timmars på dagis, och nu jobbar jag ju bara deltid medan pappan i huset jobbar heltid 9-18 plus kväll/natt på helgerna. Det här är tid som jag värderar väldigt högt och som jag aldrig, aldrig skulle vilja byta mot någonting och det är därför jag också blir så sjukt besviken på mig själv när jag inte kan ta till vara på den som jag skulle vilja. Varför skiter jag inte bara i alla "måsten" och leker med barnen istället? Varför lagar vi inte mat tillsammans varje dag "för vad gör väl lite spill"? Varför , varför, varför...?
Jag är så less på alla bloggar där mammor berättar om hur de pysslar/fotar/lagar mat medan de söta snälla små barnen leker snällt. Hur dom har underbara dagar tillsamman, hur dom bara njuter av livet, hur dom får allt att gå ihop så under-jävla-fantastiskt-bart bra. Jag är less för att jag blir AVUNDSJUK. Och jag blir less för att jag vet att det inte är hela sanningen. Även i dom mest rosaskimrande stugorna finns det stunder då mammorna och papporna önskar att dom vore någon annanstans.
Och sist men inte minst; Mina barn är fantastiska, underbara, intelligenta, vackra människor. Jag är stolt över att vara deras mamma och ser så mycket fram emot att följa deras resa genom livet. Jag önskar att dom kommer att våga stå för vad dom tycker, att dom kommer att våga och vilja känna mycket. Att dom kommer att kunna erkänna och bearbeta misslyckanden och motgångar. Att dom kommer att nå framgång genom att göra bra val. Och att dom kommer att vara lyckliga. För det är jag. Tack älskade familj för att ni finns. Tack för att ni finns och för att ni gör min vardag till det kaos den är. För att ni lär mig så mycket genom en inte så rosaskimrande dimma, utan mer en mamma Scan-osande. För att ni visar mig att jag är som allra lyckligast när jag är med er, även om det är i ett trångt litet hus, alldeles för nära en stor fabrik.
För i en dimma av vardagstristess är ni solstrålarna som skiner igenom.
