förresten...

Tjejerna var såååå duktiga på sin dansuppvisning. Jag fick förvisso stå i kulisserna men det berodde mer på att tålamodet inte riktigt räckte till när man fick vänta så länge på sin tur. Men dom var så duktiga och så söta. Har tyvärr inga bilder som blev bra för strålkastarna bjöd på lite för mycket motljus. Men med mina egna ord (fångat på film av Daniel) ; -Ja, och se på mig, jag är så blödig. jag gråter redan och det är inte ens deras tur än..

Mördarvecka

har jag i veckan. 10-18 idag och Boxpass direkt efter. Kanske 13-18 imorrn, kanske jag blir inring tidigare, afrodans efter det. På onsdag 7.30-20 (i bästa fall) med ombyggnation på jobbet. Torsdag bjuder på 10-22, tjejkväll på stan (mycket givande för oss som jobbar med herrkläder..) Fredag/Valborg 10-15. Sen helg. Härligt

Vill gnälla lite till

Nu verkar det ju som att det löser sig med vulkanaskan. Har varit in varje dag på Arlandas och Luftfartsverkets hemsidor och slaviskt följt uppdateringarna. Men jag kan ändå inte slappna av.. och då bli jag så sur över att jag inte ska få känna den där förväntan, pirret i magen, längtan efter vår resa. För det vågar jag inte. Jag måste vara beredd på det värsta. Det kan ju faktiskt bli så att den andra vulkanen kör igång, eller att den här blir helt vild igen eller... ja jag vet inte.. Men om jag längtar för mycket och känner mig för glad då kommer nåt att hända. Så vidskeplig är jag. (Men jag börjar känna lite, lite pirr nu - men säg inget tilll nån ;) )
Annars händer det inte så mycket. Min förkylning som jag haft i över en vecka verkar inte ge med sig, är nog snarare lite sämre igen. Börjar fundera på om det kan vara pollen som ligger bakom lite av nästäppan..
Barnen ska ha dansuppvisning i Christinasalen idag och jag är nog mer nervös än dom. Det är nämligen så att föräldrarna (läs: jag) till dom barn (läs: mina barn) som inte vågar vara på scenen själva måste vara med och dansa med sina små. Detta kommer alltså att bli jag. Alla barn, dansfröken och jag. Kul. Nej.
Men jag försöker peppa och uppmuntra lite försiktigt (ingen press - viktigt, viktigt) så kanske, kanske, kanske dom vågar själva!

Visst är det typiskt...

Jag vet att det är ett I-landsproblem men jag VILL verkligen komma iväg på vår bröllopsresa. Visst är det väl typiskt att när jag, som aldrig ens varit utomlands, äntligen ska komma mig iväg så blir det så här..? Och en vekcas semester kommer att vara slösad på "ingenting" också eftersom det redan tagits in personal istället för mig på jobbet den veckan och då kan man ju inte helt plötsligt säga att man vill ha tillbaka sina timmar... Det här suger rent ut sagt och jag känner hysterisk panik över att det finns absolut ingenting att göra åt skiten.
FAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAN

Länge sen sist

Oj, oj nu har jag varit dålig på att uppdatera igen.
Påsken har hunnit vara och den var helt underbar. En långhelg på stugan med familjen (man, barn, syster, mina föräldrar, och i stugan brevid en moster med familj). Mycket sol, god mat och såklart godis!
Efter det väntade en lång jobbvecka som blev sjukt intensiv med massor av försäljning och mycket varor. Lite lätt underbemannade klarade väl ändå jag och kollegan upp det efter bästa förmåga.
På träningsfronten går det fortsatt bra, min träningskompis har gjort illa sig i knät så nu har jag riktigt fått sätta mig själv på prov, och jag måste säga att jag än så länge klarat det väldigt bra. Jag åker dit fastän jag tycker det är lite lätt pinsamt och fortfarande känner mig lite lost, och då känner jag mig till och med ännu duktigare! I måndags var det ju box och då nådde jag väl min gräns. Att åka dit själv med riskten att bli ihop-parad med vem som helst kändes lite väl spännande så efter lite tjat så lyckades jag till slut övertala min kära make att ställa upp. Det var sjukt kul att han följde med, även om jag var livrädd varje gång det var hans tur att boxa på mig. *hahahaha*!!!
Vårsolen har börjat skina rejält och på vår gård smälter det undan så sjukt fort. Vi passade på att vara ute och leka i det fina vädret hela söndagen och det resulterade i att jag nu är hemma med två febriga, snoriga, hostiga barn... :(
Nu kallar plikten som mamma/sjuksköterska igen. Vi höres!