Nu verkar det ju som att det löser sig med vulkanaskan. Har varit in varje dag på Arlandas och Luftfartsverkets hemsidor och slaviskt följt uppdateringarna. Men jag kan ändå inte slappna av.. och då bli jag så sur över att jag inte ska få känna den där förväntan, pirret i magen, längtan efter vår resa. För det vågar jag inte. Jag måste vara beredd på det värsta. Det kan ju faktiskt bli så att den andra vulkanen kör igång, eller att den här blir helt vild igen eller... ja jag vet inte.. Men om jag längtar för mycket och känner mig för glad då kommer nåt att hända. Så vidskeplig är jag. (Men jag börjar känna lite, lite pirr nu - men säg inget tilll nån ;) )
Annars händer det inte så mycket. Min förkylning som jag haft i över en vecka verkar inte ge med sig, är nog snarare lite sämre igen. Börjar fundera på om det kan vara pollen som ligger bakom lite av nästäppan..
Barnen ska ha dansuppvisning i Christinasalen idag och jag är nog mer nervös än dom. Det är nämligen så att föräldrarna (läs: jag) till dom barn (läs: mina barn) som inte vågar vara på scenen själva måste vara med och dansa med sina små. Detta kommer alltså att bli jag. Alla barn, dansfröken och jag. Kul. Nej.
Men jag försöker peppa och uppmuntra lite försiktigt (ingen press - viktigt, viktigt) så kanske, kanske, kanske dom vågar själva!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar