Beach 2010!!!

Jag har börjat träna. För er som inte känner mig så bra så låter detta kanske inte det minsta konstigt, men då kan jag berätta att det är det! Jag har väl typ varit den största tränings-/idrottsmotståndaren ever. Ärrad av min barndoms gymnastiklektioner, som jag delade med en klass full av sportgalningar, så har jag spenderat livet med att mer eller mindre tycka väldigt illa om folk i allmänhet som försöker trycka upp sin hurtighet i ansiktet på en. Men nu har jag alltså bestämt mig för att ta tag i graviditetshullet. Har fått sällskap av min arbetskompis Madde och vi har hittat tre pass i veckan som vi går på.
På måndagar är det Box som gäller. Jättekul och jättejobbigt. Skönt att få ur sig lite aggressioner under kontrollerade former :) Ledaren håller sig till att springa runt och skrika -ÖKA, ÖKA!!! eller TEMPO!!! Och det är bara positivt.
På onsdagar är det Styrkemix. Det är väl precis på gränsen till vad jag klarar av gällande överhurtiga ledare som gör små spontana rop efter varje rörelse och med jämna mellanrum kommenterar hur duktiga vi är och hur snygga (eller hur?!!!!) vi är. Men själva styrkedelen av det här passet är roligt i alla fall. Aerobicsdelen klarar jag mig utan (eller rättare sagt, min koordination räcker inte till så jag känner mig bara fånig när jag inte ens klarar steg som 70-åriga tanter lätt dansar med i..)
På torsdagar är det Afro Power Dance. Det har jag faktiskt inte hunnit prova än men Madde tyckte det var svinkul så jag ser fram emot att prova imorrn.

Så nu hoppas jag verkligen att det här ska funka så jag slipper känna magen ligga i knät varje gång jag sitter...

Det finns nog inget som ger mig sämre mammasamvete än då jag är arg och otrevlig mot mina barn redan innan jag har öppnat ögonen på morgonen men tyvärr händer det rätt ofta... Jag har inte nåt tålamod på morgonen och jag skulle önska att jag kunde vara en av dom som vaknar med ett leende av att höra barnens röst, och som sedan i ett rosaskimrande moln myser en stund i sängen eller soffan, för att sedan avnjuta en lugn och stillsam frukost tillsammans.. Jag har upptäckt att det här med att läsa bloggar ofta bara spär på mitt dåliga samvete gentemot mina barn, för jag tycker bara att man överallt läser hur underbart alla tycker att allt är hela tiden och hur bra mat dom lagar och hur mycket dom leker med sina barn/ är ute/ motionerar osv...
Självklart tycker även jag att det är underbart att ha barn och självklart tycker jag att mina barn är det bästa som finns och jag vill inget hellre än att vara en bra mamma hela tiden. Så varför "misslyckas" jag då..? Jag spenderar ganska mycket tid med mina barn, var först mammaledig i tre år och hade båda hemma förutom sista "terminen" då Molly fick börja 15-timmars på dagis, och nu jobbar jag ju bara deltid medan pappan i huset jobbar heltid 9-18 plus kväll/natt på helgerna. Det här är tid som jag värderar väldigt högt och som jag aldrig, aldrig skulle vilja byta mot någonting och det är därför jag också blir så sjukt besviken på mig själv när jag inte kan ta till vara på den som jag skulle vilja. Varför skiter jag inte bara i alla "måsten" och leker med barnen istället? Varför lagar vi inte mat tillsammans varje dag "för vad gör väl lite spill"? Varför , varför, varför...?
Jag är så less på alla bloggar där mammor berättar om hur de pysslar/fotar/lagar mat medan de söta snälla små barnen leker snällt. Hur dom har underbara dagar tillsamman, hur dom bara njuter av livet, hur dom får allt att gå ihop så under-jävla-fantastiskt-bart bra. Jag är less för att jag blir AVUNDSJUK. Och jag blir less för att jag vet att det inte är hela sanningen. Även i dom mest rosaskimrande stugorna finns det stunder då mammorna och papporna önskar att dom vore någon annanstans.
Och sist men inte minst; Mina barn är fantastiska, underbara, intelligenta, vackra människor. Jag är stolt över att vara deras mamma och ser så mycket fram emot att följa deras resa genom livet. Jag önskar att dom kommer att våga stå för vad dom tycker, att dom kommer att våga och vilja känna mycket. Att dom kommer att kunna erkänna och bearbeta misslyckanden och motgångar. Att dom kommer att nå framgång genom att göra bra val. Och att dom kommer att vara lyckliga. För det är jag. Tack älskade familj för att ni finns. Tack för att ni finns och för att ni gör min vardag till det kaos den är. För att ni lär mig så mycket genom en inte så rosaskimrande dimma, utan mer en mamma Scan-osande. För att ni visar mig att jag är som allra lyckligast när jag är med er, även om det är i ett trångt litet hus, alldeles för nära en stor fabrik.
För i en dimma av vardagstristess är ni solstrålarna som skiner igenom.

Alla hjärtans dag

Inte en helt oväntad titel en sån här dag kanske. Egentligen är jag väl en av dom som tycker att det är ett komersiellt dravel det här med alla hjärtans dag, men tyvärr så är det nog så för många av oss att vi faktiskt kan behöva en liten påminnelse om att vara lite extra kärvänliga och snälla med våra nära.

Vi startade då denna dag men en tripp ut i det härliga vädret tillsammans med Lisa & David och Sandra & Jesper. Mycket trevligt fast vi tyvärr fick sitta i skuggan för att alla solplatser redan var upptagna på "Pottan". Det grillades korv och ungarna åkte bob (och jag fick avnjuta Lisas supergoda fika). En riktigt bra start på dagen! (Bilderna skulle egentligen ha varit här och inte i början av inlägget men jag vet tametusan inte hur man gör...)

Sen åkte vi hem och medan Daniel och barnen duschade av sig röklukten gick jag ut i garaget och målade om ett "Kupan-fynd". Bild kommer senare.

Nu har vi precis varit och handlat. Vi ska försöka oss på en liten myskväll med god mat och en romantisk film men vi får väl se hur det går med det. Brukar tyvärr ha oturen att så fort vi planerar nåt sånt så blir nåt av barnen sjukt/vägrar sova/vaknar tusen gånger eller så.. Men det är väl så det är. Bara att gilla läget! :)

Ett liv utan dator..

Ja, det har jag haft nu i två månader och klarat mig förvånandsvärt bra. Visst har det varit lite besvärligt ibland att inte bara kunna "kolla upp" saker på nätet, det är ju oftast den enklaste lösningen. Så nu har man fått använda sin kreativitet till annat itsället. Grejen var den att våran dator tappade anslutningen till internet nån gång där i mitten på december och det var inte förrän igår som vi fick det fixat.

För att sammanfatta: Julen spenderades med min sida av släkten i år. Det var mysigt och alldeles underbart och gick alldeles för fort som vanligt. Barnen var inte rädda för tomten och både dom och vi fick alldeles för mycket julklappar. Man åt alldeles för mycket mat och godis, precis som vanligt och precis som det ska vara. Daniel jobbade för mycket och det var tråkigt men man får fösöka glädja sig åt de lediga stunder man faktiskt hade.

Nyår firade vi i Blåsmark tillsammans med goda vänner. Vi var mer förundrade av hur många barn vi lyckats producera under de senaste tre åren (6 stycken och en 7:e på väg) än alla vackra fyverkerier. Ny tradition för i år var att vi träffades lite tidigare än vanligt och pappor och barn åkte iväg på Nimbys medan vi mammor lagade mat och hann prata av oss lite. Den traditionen tar vi med till nästa år va?!

Januari har varit hyfsat händelselös förutom en tripp till stugan med bästaste familjen Nilsson/Marklund. Mycket trevligt!

Nu har vi klivit in i Februari och jag längar efter sommar och sol. Bad och bus på stugan, solvarma barnkinder, jordgubbar, grilldoft...

Bröllopsresa & kakbak

Nu har vi bokat bröllopsresa!!!! Den 15 maj bär det av till Santorini i Grekland. Härligt! Ska bli superspännande för jag har ju faktiskt aldrig varit på varmare breddgrader. Vi satt och kollade runt lite på nätet och hittade den här platsen som bara såg helt underbar ut. Hotellet såg superfint ut (på bild i alla fall) och vi tog med "all inclusive" så det ska kännas lite extra lyxigt. Nu längtar vi ju bara som den tills det är dags!

Idag har jag och barnen bakat. Det gick väl så där... Jag är faktiskt jättedålig på att baka men gör nåt försök ibland ändå. Idag var det non-stop kakor, cornflakesrutor och banankaka som skulle bakas. Cornflakesrutorna blev goda (tyckte jag - inte barnen), non-stop kakorna totalt misslyckade (tyckte både jag och barnen) och banankakan blev aldrig gjord.

Utöver detta har vi varit hundvakt åt Ebba (mamma och pappas hund) Hon tyckte väl att det var sisådär att vara här och hälsa på. En promenad hann vi då med och det tyckte både jag och hunden var trevligt!

Imorgon kliver jag på jobb och då är det varje dag fram till jul som gäller.

Ses å hörs!

jag är så trött...

Nu har det blivit mycket gnäll på den här bloggen ett tag, och det ber jag om ursäkt för. Vet själv att det är sjukt jävla tråkigt att läsa om folks liv när dom bara gnäller och gnäller och gnäller... Men just nu är det en sån period då det känns så. Jag är egentligen väldigt lycklig och då kan man finna vardagens små störningsmoment ännu mycket jobbigare; typ inkräkta inte på min lyckliga tid (vem vet hur länge den varar ;) . Så nu är jag trött på småsaker som blir stora saker. Trött, trött, trött....

gaahhhhhhhh!!!!!!!

Två ocn en halv timme in på min arbetsdag ringde dagis: Mira har spytt. Jaha. Bara att skynda sig iväg. Så klart hann det bli rusningstrafik lagom tills vi skulle därifrån. Så jag tog en "omväg". Som inte var nån omväg... Mira spydde bilen full. Jag var förbannad på framförliggade bilist (som sedan visade sig vara vår granntant) och låg alldeles för nära och varvade motorn i argen (bra för grannsämjan?). Så nu går vi hemma och väntar på vem som blir nästa offer. Tror att det blir jag så jag tänker ladda med cheeseballs, för är det nåt jag lärt mig från hysterikräkningarna när jag var gravid så är det att det är betydligt trevligare att spy när man faktiskt har nåt att spy upp.. Så nu vet ni det!!!